Påväg
Det sitter i huvudet nu.
Förut satt det i hjärtat.
Du brukade göra så att jag kände mig ensam.
Ofrivilligt såklart.
Eller?
Nu känner jag mig bara bortglömd.
Allt som var oss fyllde mig med förväntan och hopp.
Men inte längre, för nu sitter det i huvudet.
Jag vill gråta, men det kommer inga tårar.
Och jag som jämt hade våta kinder.
Jag vill skrika tills jag blir helt tom.
Även om det ända jag ville då, var att ligga tyst och stilla i din närhet och känna din doft.
Men nu sitter det i huvudet och jag förväntar mig ingenting.