My Cecilia

Såg denna video på Youtube och kände igen mig i så mycket i vad Sara pratade om. Så tänkte att jag bara MÅSTE skriva ett inlägg om detta. Så here it goes:

 

Precis som Sara pratar om i sin video, har inte heller jag varit "den snygga tjejen" när jag gick i skolan. Jag var inte den som var tillsammans med flera killar samtidigt, pussades på rasterna eller blev frågad chans på.

Mycket på grund av (vad jag tror), min "starka karaktär".

 

Jag har alltid synts och hörts mycket. Jag har alltid sagt vad jag har tyckt. Inte varit rädd för diskussion. Tagit mycket plats. Varit social.

Men det har inte alltid uppskattats.

Visst, jag har alltid haft väldigt många vänner och generellt sett varit väldigt omtyckt. Jag har varit/är "lätt att umgås med". Jag har alltid haft gott förtroende hos många vänner och många gånger uppfattats som "en som gör festen lite roligare".

 

Men när det kommer till killar så har jag aldrig varit någons förstahandsval.

Och det låter ju superdeppigt, vilket det kanske också är! Dock har jag aldrig mått särskillt dåligt över det (förutom de få gånger jag har varit superkär i någon som inte varit superkär i mig. Men det har hänt väldigt få gånger.) Men när jag nu tänker på det och orsaken till varför det kanske är så blir jag fan arg (och lite ledsen)!

 

Jag har alltid varit en person med ett gott självförtroende. Min självkänsla har dock inte alltid varit på topp.

Den har jag fått jobba en del med, men idag skulle jag säga att den kan övervinna de flesta elaka tankarna som ibland knackar på.

För även om jag nu för tiden tycker att jag är en snygg, rolig, snäll, intressant och i allmänhet en härlig person. Finns det dagar då jag också känner mig som den mest osäkra, fula, töntiga person i hela världen.

Nu för tiden kan jag dock förstå att det beror på en dålig dag och inte för att jag ÄR den där lilla personen.

 

Det finns så många gånger i mitt liv där jag har trott att det är något fel på mig, men alltid kommit fram till att "nej, det är fan fel på världen!" Kanske inte alltid en jättesund slutsats, men i mitt fall har den hjälpt mig och lärt mig se strukturer och beteenden som kanske inte alltid är så jävla schyssta.

 

Jag vet inte hur många gånger jag själv och andra tjejer har tänkt att vi kanske borde förändra sättet vi är på för att den där killen ska bli kär i en. Om vi bara inte pratade så högt... Om vi bara inte drog det där snuskiga skämtet... Om vi kanske bara var lite snällare och mindre raka...

 

Jag vet inte vad det är som gör att killar (generalisering) finner det så himla oattraktivt med "en stark karaktär"?

(För det är min uppfattning!)

Är det våra gamla (och fortfarande bestående!! ??) könsroller som spökar, eller är det något annat?

Det är så TRÖTTSAMT att varje liten fundering eller problem jag har, nästan alltid mynnar i ut denna ständiga jämställdhetsdebatt.

(Missförstå mig inte, älskar jämställdhet och tycker att alla borde vilja nå totalt jämställdhet världen över, men BLIR SÅ LESS på att inse att den inte existerar inom så många områden)

 

Men det är inte den typen av person jag pratar om.

 

Jag pratar om den typen av person som jag och många med mig är. 

Den personen som har mycket tankar och åsikter och som gärna delar med sig av dem i utbyte av andras syn på saken. Den personen som älskar att skratta och gråta högt, få nya intryck och ändra uppfattning. Den personen som gärna driver till det när en punchline är för uppenbar för att ignorera. Den personen som gärna roddar ihop middagar, fester och tillställningar för att den älskar att umgås! Den personen som tar mycket plats, socialt och offentligt.

 

Den personen är ofta "för mycket".

Inte för mycket för att ha med på fest eller åka utomlands med.

Inte för mycket för att bjuda med på middag eller gå på bio med.

Då är den personen faktiskt ganska bra å ha! Livar upp stämningen och kommer med roliga, smarta kommentarer.

 

Men när det kommer till kärleksrelationer med killar. Där jag ofta - alltid - hamnar i en friendzone för att jag blir "en av grabbarna".

(Till och med vad gäller de killarna jag ligger med!)

Även om jag tvivlar på att de killarna ligger med sina andra "garbbpolare", verkar det vara någonting som gör att oavsett sexuell attraktion och faktiskt sex, står i vägen för en djupare/romantiskare relation!

 

VARFÖR är det så? Varför blir jag en av grabbarna?

 

VAD ska en tjej med "stark karaktär" göra för att ses som attraktiv i en värld där alla ovanstående egenskaper är bland de mest attraktiva när det kommer till män?

Detta är alltså INTE en retorisk fråga utan en seriös sådan.

 

Dock vill jag verkligen påpeka att jag inte vill, tänker eller kommer ändra på mig för att uppfylla något slags ideal om hur den perfekta, "normala", tysta, önskvärda, girlfriend-material tjejen ska vara.

(Inte för att det är fel att vara på det sättet heller!)

Vill endast veta om det finns ett svar på denna fråga som har präglat mitt liv och mina relationer med killar!

 

 

Jag vet att detta är någonting många tjejer känner igen sig i, men som det pratas väldigt lite om, vilket är tråkigt (och skadligt!)

 

SÅ LET'S TALK!