My Cecilia

Hallå där!

 

Jag känner att jag verkligen måste skriva om det här. Jag vet att jag och Felicia har pratat en del om det här i vår podcast tidigare, men efter att ha kommit över den här filmen på Youtube vill jag verkligen stryka under vikten av detta ämne. Nämligen offentliga, sexuella trakasserier mot kvinnor.

 

När jag ser den här filmen nedan, blir jag så jävla arg och förbannad att jag nästan spricker! Varför? Jo, för att jag känner igen mig själv till 100% i den. 

Jag tror att de flesta tjejer som tittar på filmen vet exakt hur det känns eftersom de alla har varit med om exakt samma sak. Det är vardagsmat för de flesta! Det är ingen överdrift när jag säger att alla mina tjejkompisar, som jag har pratat om detta med, har någon eller flera gånger blivit sexuellt trakasserade på en tunnelbana.

 

Senast i helgen var det en av mina tjejkompisar som blev taffsad på av en äldre man när det var lite trångt i vagnen.
En annan av mina tjejkompisar har inte bara blivit taffsad på, utan även runkad framför och förföljd hem från tunnelbanan.

Jag själv kan inte räkna på fingrarna alla gånger någon har tryckt sitt äckliga kön mot mig, tagit mig på rumpan eller smekt mitt lår på tuben.

 

Tunnelbanan är nämligen dessa mäns playground. Där är det oftast så mycket folk och alla trängs hit och dit för att få plats. Så då kan deras taffs lika gärna "vara ett misstag" och även om man skulle säga till "kanske dom inte menade det".

 

Jag är en väldigt högljudd och frispråkig person i många fall. Men jag har nästan aldrig sagt till någon som har tagit på mig på tunnelbanan. Jag har bara försökt att rymma.

 

Jag har ingen aning om varför.

Nu när jag sitter här och skriver detta, eller mellan varje gång det händer tänker jag att "nästa gång ska jag fan ryta till utav bara helvete! En örfil ska jag dessutom ge äcklet! Då ska han få skämamas!". Men ändå står jag alltid där. Fastfrusen men tårar bakom ögonen. Det känns nästan som första sekunden när man tror att man har tappat bort sin mobil eller nycklar, fast miljarder gånger värre. Det liksom hugger till i hela kroppen och man får tunnelseende.

När jag änligen lyckas komma ifrån honom vill jag bara gråta för jag känner mig så jävla äcklig och skäms över mig själv och tänker "VARFÖR SA JAG INGET!?". Varje gång.

 

Nästan varje gång jag går ut, speciellt nu på sommaren, tänker jag på vad jag ska ta på mig för att inte bli sexuellt trakasserad eller ropad efter. Även fast jag VET att det spelar ingen roll! Jag har till och med blivit felt up på vintern, när jag haft på mig en tjock fårskinnskappa!

 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här.

Jag vet inte vad vi kan göra åt det här!

 

Jag har väldigt många killkompisar.

Och många av dem har ibland ifrågasatt varför jag inte vill gå en viss väg själv när det är mörkt ute "även om det inte är så långt". De förstår inte varför jag är väldigt uppmärksam på var, hur och med vilka jag ställer mig med på perrongen.

 

De har aldrig blivit uppfostrade till att inte gå hem själva, inte dricka för mycket, inte ha på sig vissa saker, inte "vara för lätt", alltid ta hand om sina tjejkompisar hur fulla och jobbiga de än är och de har aldrig behövt tänka på vem det är som går bakom dem påväg hem.

 

Men det är det enda vi, jag, tänker på.

 

Varje gång jag går hem från tunnelbanan på kvällen ringer jag någon. Och om det är försent för att ringa någon sätter jag telefonen på ljudlös och låtsaspratar med någon tills jag är hemma. Jag kollar mig alltid i ögonvrån för att se om någon går bakom och i så fall vem. Ibland stannar jag till och "letar efter något i väskan" för att personen bakom mig ska hinna gå om.

 

Allt detta går på rutin. Jag tänker knappt på det längre. Det har helt enkelt blivit vardagsmat.