Mina systrar
Mina systrar.
Mina älskade systrar som är min armé.
En armé av support. Av styrka. Skratt och kärlek.
Beslutsamhet. Ödmjukhet och vishet.
Ni är den varma famnen under en kall natt.
Dom kloka orden i stunder av ovisshet.
Skratten på golvet i köket.
Täckmanteln på natten när föräldern undrar vart man är.
Skjutsen på pakethållaren efter en natt i livet.
Husrummet efter ett break up.
Telefonsamtalen där telefonen brinner upp mot örat.
Vi är en armé av dömande blickar i spegeln. Svaghet. Osäkerhet. Ånger. Skuld. Skam. Tårar och brustna hjärtan.
Obesvarade sms. Obesvarade känslor. Att känna sig otillräcklig. Förtryckande blickar och skitsnack i skolkorridoren.
Vi tävlar mot varandra. I jobb. I stil. I kärlek. I status. I allt.
Men fan vad vi hjälper varandra.
Vi hjälper varandra som inga andra.
Armén av systrar som backar varandra.
Som håller upp varandra när man själv inte orkar stå.
Som alltid bara är ett samtal bort.
Jag har er på dom bleknande fotografierna i min lägenhet.
Jag har er intatuerat på kroppen.
Jag har er nedskrivna i mina dagböcker.
Jag har er i sprickan på min tand.
Jag har er i mina ingångna skor.
Jag har er i färgen på mina möbler.
Jag har er i mina urtvättade lakan.
Ni är skölden mot skitsnacket.
Ni är wingwoman på dansgolvet.
Ni är hedersgästen på festen.
Ni är ICE på telefonen.
Ni är semesterplanerna.
Ni är mina minnen.
Ni är min framtid.
Med er kommer jag alltid att känna mig trygg.
Att ha er är som att ha en krockkudde för livet.
Tack.